|
Dagbok
Skanörskoggen
|
|
Veckorapport
1999
|
vecka
01 - 10
|
|
Järnkölen
läggs på stapelbädden.
|
|
Spantmallarna
börjar att tillverkas i monteringshallen.
|
|
Stapelbädden
färdig.
|
|
|
|
V.6
8-12 Februari
Upp
|
Torsdag 990211: Det hade tidigt beslutats att rekonstruktionen
för Skanörskoggen krävde en förstärkning i kölen, en s.k. slitköl,
för att göra skeppet sjösäkert vid en eventuell grundkänning samt
öka dess livslängd. En extra fördel är att man dessutom får en extra
barlast i kölen, som nu kommer att väga 2 ton istället för 0.9 ton
om den varit tillverkad enbart i trä.
Järnkölen lades nu på stapelbädden, tillverkad av Kockums i 40 mm
stål.
Harry Alopaeus projekterar fram spantrutor vilka är baserade
på beräkningar utifrån Skanörsvrakets längd och dimensioner. Spantrutorna
ska sedan ligga till grund för tillverkningen av spantmallarna och
projekteringen av spant. Formen på skrovet har till stor del grundats
utifrån den vinkel som borden varit lagd i spunningarna
på den till större delen intakta akterstäven.
Vidare indikerar även de kvarvarande nedersta borden tillsammans
med överlevande spant dimensionerna för skrovets bredd. Övrig
information har Harry Alopaeus bland annat erhållit från ikonografiska
studier samt jämförelser med Bremenkoggen, ett vrakfynd som
påträffats på redden av floden Weser i Bremens hamn och som var i
det närmaste intakt. |
V.9
1-5 Mars
Upp
Upp
|
Onsdag 990303: Det tycks som om vintern har släppt sitt grepp
och det råder på varvet febril aktivitet och verksamhet. Virke
till koggen anländer och sågas upp efter behov till köl, stävar, plank
mm. Ungefär en tredjedel av de ekstockar som behövs kommer från Skåne.
Övriga träd importeras från Nordtyskland samt från Kaliningrad i Ryssland.
Eken från Skåne inspekteras innan fällningen av chefen för varvet,
Wolfgang Gerde, för att se till att träden är användningsdugliga och
så att man får med så mycket stora grenar och rötter som möjligt.
Dessa svängda trästycken kommer sedemera att användas till bl.a. spant
och knän.
Av det importerade virket räknas hälften vara av ospecifierad kvalitet,
något som kan innebära en hel del spillvirke. Spantmallarna
börjar att tillverkas i monteringshallen. Dessa kommer sedan att monteras
på kölen där de riktiga spanten sedemera ska sitta. Man känner inte
till så mycket om båtbyggarkonsten under medeltiden, då rent
tekniska beskrivningar sällan har överlevt tidens tand och mycket
av traditionen dessutom var muntlig. Inom den holländska båtbyggnadskonsten
användes långt in i senare tid s.k. spijkepinnes för att formge skrovet,
d.v.s. man använde sig av stöttor till vilka bordplankorna naglades
fast på utsidan av skrovet och där insidan av borden tyngdes ner med
stenar.
De fåtaliga bilder som finns av båtbyggartraditionen under medeltiden
pekar dock mot att spijkepinnemetoden antagligen också användes under
medeltiden och var känd i hela norra Europa. Således är det en stor
möjlighet att spijkepinnes även användes vid byggandet av Skanörkoggen.
Eftersom man inte känner till alla detaljerna för byggtekniken av
koggarna kommer man efterhand att utröna vid vilken tidpunkt det är
lämpligt att t.ex. börja sätta in bottenstockar och upplängor. Fördelen
med skalbyggnadstekniken är annars att man efterhand kan anpassa spanten
efter skrovets form.
Detta visar sig speciellt användbart vid utnyttjandet av blött virke
då träet krymper vid torkningsprocessen. Metoden att använda spantmallar
ska ses som en modern variant av spijkepinnetekniken. Man formar borden
genom att spänna fast dessa i de uppförda spantmallarna (istället
för att använda stöttor och stenar), vilka sedan kasseras i och med
att de riktiga spanten kommer på plats. Denna metod har även användts
vid replikbygget av Bremenkoggen. Genom att använda spantmallarna
är det mycket enklare att få den form man vill ha på skeppets skrov
och rätt placering av spanten än vad som var möjligt på orginalbyggena.
Man ser detta exempelvis i Bremenkoggen, där spanten sitter mycket
asymetriskt. Skanörskoggens vrak låg placerad så att hela kölen
inte gick att undersöka utan att behöva bärga bottenstockarna, men
man har dock fått en god bild av en bit av fören och aktern, som i
genomskärningen mätte 30 x 22 cm i fören respektive 32 x 22 cm i aktern.
Man har valt att göra basen på kölen rak då både raka och uppsvängda
kölar finns representerade bland arkeologiska koggfynd. Kölstocken
tillverkas utav ek och består av tre delar, vilket inkluderar akterstävknäet.
Den totala längden uppgår till 18,4 meter.
Förlagan på Skanörskoggen hade ett separat stycke trä för respektive
stävknä, vilket även gäller för Bremenkoggen. Då man emellertid fann
ekträd med en god förgrening för ett anslutande förstävknä,
ansågs det som onödigt att här följa orginalet då detta även skulle
komma att försämra hållfastheten. Det är också högst troligt att de
medeltida skeppsbyggarna knappast hade undgått att utnyttja samma
möjlighet om omständigheterna varit de samma.
Akterstävknäet och de bägge övriga köldelarna är fastsatta
medelst 50 cm långa laskar som låsts fast med hjälp av 4 stycken stycken
20 mm trädymlingar.
Akterdelen är 2 meter lång, medan de två övriga köldelarna är lite
över 8 meter. Lasken mellan den förliga delen och den mittersta kommer
således att befinna sig ett gott stycke akter om masten. Båda stävknäna
är utrustade med hak för stävarna. Stävknäna på medeltidens koggar
var standariserade, oavsett hur stora skeppen var hade de här samma
mått. Således uppstår det inte heller några större tolkningsproblem
vid replikbygget.
|
V.10
8-12 Mars
Upp
|
990308: Stapelbädden färdig, Kockums leverar och lägger järnkölen
på plats. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|