Att rädda ett skepp

Tillbakablickar - att rädda ett skepp

(Från tidskriften Marinerat år 1999)
Av Birger Enoksson

Vi sitter i Björns trädgård en vårdag 1988 och filar på ett manus. Under en paus i vårt intensiva tankearbete får vi en plötslig ingivelse att ge oss ut på en kort expedition till ett fornfynd i vår omedelbara närhet. Resan går sålunda till Falsterbo Museum för att återse Falsterbobåten, som vi inte sett sedan barnsben. En båt som inte är obekant för experterna, men ändå för en förvånansvärt undanskymd tillvaro med tanke på hur pass få bevarade skepp det finns av så hög ålder.

Inne i museets skeppshall möter vi Falsterbobåten där den ligger rekonstruerad och uppmonterad på en stålställning som ska visa skeppets ursprungliga form. Bakgrunden till fyndet är intressant. Det börjar en höstdag 1932 då kapten Eklund vandrar längs stranden i Falsterbo och upptäcker vrakrester som frilagts efter den svåra höststormen. Det visar sig att fyndet innehåller betydligt mer av skeppet än vad man vid en första anblick kunnat ana. Skeppsdelarna tas om hand och får ligga lagrade i tång i femton år innan det är dags för rekonstruktionen, som görs under Harald Åkerlunds ledning.

Falsterbobåten Här läggs grunden till Fotevikens Museum! År 1932 påträffades den s.k. Falsterbobåten, ett fynd som långt senare inspirerade till skapandet av museet. Fotot, ehuru suddigt, är således historiskt i många avseenden. Foto/copyright: Ej Angivet

1947 monterades resterna av skrovet på en stålställning och exponerades i museet. Men hur är egentligen tillståndet för Falsterbobåten? Vi kände en viss oro över hur detta skeppsfynd skulle kunna bevaras i framtiden. Våra farhågor bekräftades då kontakt togs med ordföranden i Falsterbonäsets museiförening Stellan Carlsson och med Malmö Sjöfartsmuseum. Det blev idel bekymrade miner och diskussioner om vad som inte gjorts men borde göras.

Falsterbobåten har aldrig fått en adekvat konservering och håller på att sönderfalla och pulvriseras. Vidare har monteringen på stålkonstruktionen många lösa delar. Formen på skeppet med de insvängda för- och akterstävarna verkar inte ha haft sin motsvarighet i verkligheten. Båten är daterad med en C-14 datering till 1100-talet. Det hade nog varit idé att göra en dendrokronologisk datering för att få en säkrare tidsbestämning. (Anm: År 2002 kunde en årsringsdatering avslöja en ålder till andra halvdelen av 1200-talet).

Ett skeppsfynd är mycket känsligt för luftförhållanden. Den nuvarande bostaden för Falsterbobåten lämnar en hel del övrigt att önska. Här är alltför stora växlingar i temperatur och luftfuktighet. Vi ställde oss frågan vad SVEG kunde göra för insatser för att rädda Falsterbobåten undan förgängelsen och kom fram till att en väg kunde vara att skapa opinion och försöka påverka berörda myndigheter att ställa medel till förfogande.

Vi bestämde oss därför att göra en film som visade Falsterbobåtens kritiska tillstånd och som angav vad som borde göras. I juni månad spelades filmen in och vi intervjuade såväl museiföreningens ordförande som Sjöfartsmuseets personal. Vi konstaterade att åtgärderna redan borde varit gjorda igår och att det måste anses som ett rimligt krav att våra fornlämningar ska kunna bevaras. Filmen användes sedan vid ett flertal tillfällen för att väcka opinion. Falsterbobåten skulle bara inte försvinna i all stillhet.

I samband med detta arbetet väcktes tanken på att skapa ett museum där Falsterbobåten kunde exponeras på ett mer publikt och ändamålsenligt sätt. Ritningar gjordes med idén att museet skulle ha formen av ett vikingatida långhus där skeppet kunde visas upp på ett bra sätt. Det skulle vara ett växande museum där fler vrakfynd kunde rekonstrueras och ställas ut för allmänheten. Redan fanns ju ett vrak som låg i konserveringsbad i Sjöfartsmuseets källare. Det togs upp vid undersökningarna av Foteviksspärren 1982.

Med tanke på att farvattnen utanför Falsterbohalvön kan beskrivas som en veritabel skeppskyrkogård kunde vi för vårt inre se bilden av ett museum med oändliga utvecklingsmöjligheter. Vad vi såg var en motsvarighet till Vikingaskeppshallen i Roskilde. Vi tog med vår film till ett sammanträffande med Vellinges kommunalråd Göran Holm för att utröna om det ainns intresse från kommunens sida för våra planer. Till vår glädje kunde vi konstatera att så var fallet och att Göran Holm lovade att fundera vidare på våra förslag.

Falsterbobåten öppnade ett nytt kapitel i SVEG:s historia. Filmen och museiplanerna ledde oss in på det marinarkeologiska spåret. Man kan säga att mötet med det fynd, som gjordes i strandkanten 1932, ledde oss ut till de förrädiska sandrevlarna runt Näset och blev startpunkten för de kommande årens marinarkeologiska undersökningar. Falsterbobåten kan också ses som en startpunkt för de museiplaner som nu har förverkligats genom  Museum och Vikingareservatet. Ett fruktbart samarbete mellan tre parter tog en gång sin början; Föreningen SVEG, Vellinge kommun och Falsterbonäsets Museiförening, det triumvirat som ett antal år senare ska konstituera Fotevikens Maritima Centrum.