Musiken i vår omvärld under medeltiden

Danmark

Lätt att förbise är att Skåne och alltså Foteviken var danskt under vikinga- och medeltid, varmed mycket av Fotevikens musikaliska historia kan sökas i danska källor. Danmark har stått under inflytande söderifrån. De äldsta kända danska balladerna, från 1200-talet, vilka anses vara skrivna under intryck av fransk ton- och diktkonst, är förvånansvärt "danska" i tonen.

I 1400-talets kalkmålerier möter vi det folkligt burleska. Här ses djävlar sysselsatta med allehanda fröjder, bl.a. säckpipeblåsande. Äspö kyrka, Skåne.

Färöarna

På Färöarna finns i våra dagar kvar en levande tradition, s.k. "kvaddans", som anses ha varit förknippad med medeltidens sätt att framföra ballader och liknande sånger. Dansen kan beskrivas som en stilla ringdans (kedjedans) med ständigt upprepad följd av två vänstersteg mot ett högersteg. Den mest kända äldre visan från Färöarna är kvädet om Sigurd Fafnesbane, där texten är hämtad från Eddan. Sven Nordman är en annan sång som spårats ända tillbaka till vikingatiden.

Finland

Kalevala är det finska nationaleposet och består av 50 sånger, medeltida runosånger, där de mest framträdande personerna är trollkarlen Väinömöinen, mästersmeden Ilmarinen, kvinnokarlen Lemminkäinen och slaven Kullervo. En del av sångerna i Kalevala handlar om hur de tre förstnämnda går på friarfärder till en och samma flicka, Pohjalas dotter.

Kyrkans bildskatt från medeltiden visar många prov på olika musikinstrument. Här spelande änglar från 1400-talet i Brunnby kyrka, Skåne.

Island

Det dröjde ända till år 1873 innan en världslig melodi kom på pränt på Island. Island hade då varit befolkat i ganska exakt tusen år och det hade förekommit vokalmusik i olika sammanhang. Sången hade använts som hjälp i arbetet och vid kulthandlingar ("galder", "seither") och den hade varit enstämmig. Dock har det funnits, och finns än idag, ett särskilt sätt att sjunga tvåstämmigt - "tvísöngur" kallas det, och innebär att man hela tiden sjunger parallella kvinter.

På 1300-talet uppstod det långa, berättande sångcykler, som kallas "rímur". Innehållet i dem är hämtat från de isländska sagorna eller riddarromanerna, melodierna var enkla och upprepade gärna motiven om och om igen. Ursprungligen användes de till dans, men kom efter hand att fungera som underhållning då gårdens folk under långa, mörka kvällar handarbetade. En rímur kunde ibland dra ut över flera kvällar, och den framfördes också med en speciell sångteknik, som gjorde rösten nasal och guttural. Det fanns också andra sorters sånger på Island, t.ex. ballader, andliga sånger och de folkligt omformade psalmerna. När dessa sånger någon gång ackompanjerades skedde det på fidla eller langspil (stråkinstrument).

Norge

När man talar om flerstämmig sång kring 1100- och 1200-talen nämner man gärna den isländska "tvísöngur" och den på de brittiska öarna förekommande "gymelsången" (terser eller sexter). Kanske härstammar sångsätten från Norge och de norska vikingarna, vilket visar att det tidigare än på många ställen i Europa fanns flerstämmig sång i landet (troligtvis även i Danmark och Sverige). När den gregorianska sången sedan kom till Norge kom också den att ibland påverkas av den norska sången.

Baltikum

Den tidiga konstmusiken knöts i Estland, Lettland och Litauen - liksom i resten av Norden - främst till kyrkan. De lettiska folkvisorna lär vara flest i världen - över en miljon texter och drygt 30.000 melodier! I Sverige har man med särskilt intresse studerat de märkliga musiktraditionerna hos den svensktalande befolkning som fram till andra världskriget bodde på öarna Dagö, Nuckö, Ormsö och Runö. En stor del av det estniska musikarvet finns upptecknat och inspelat - bl.a. dansvisor som framfördes till stråkharpa, säckpipa och fiol.