Jämförande musikforskning

Musikens ursprung och uppkomst

Med hjälp av den s.k. jämförande musikforskningen har vi en möjlighet att bilda oss en uppfattning om musikens tidigaste skeden. Denna forsknings-
gren går ut på att ännu existerande primitiva folkstammar i olika delar av världen befinner sig på utvecklingsstadier, som för länge sedan passerats av den s.k. "högkulturens" folk. Dessa stammar kan uppvisa stora likheter med forntidens folk med avseende på t.ex. instrument och andliga ceremonier.

Åke Egevad spelar på en kopia av en dansk bronsålderslur.

Den musikaliska utvecklingen hos naturfolk är alltså likartad över hela jorden. Musik och språk hänger intimt samman i den primitiva musikutvecklingen. Man kan utgå från att musiken börjat med sången som ett spontant uttryck för en idé eller tanke. När talet som uttrycks-medel tryter, tar sången istället över. Sången används i alla möjliga sammanhang; vid gudadyrkan, tacksägelse, för att hälsa någon, vid arbete eller när någonting gått dåligt. Studiet av den primitiva musiken har tydliga paralleller med den musikutveckling man kunnat iaktta i kulturfolkens tidigaste historia, men också den utveckling som varje barn genomgår från födseln till omkring fem års ålder.

De tidigaste melodierna består av ett pendlande mellan två toner med ett intervall av en sekund eller ters (antingen stor eller liten), eventuellt kvart (se ordförklaring intervall).

Meloditonerna anpassas till rim och ramsor av olika slag på samma sätt som barns upprepningar av en och samma melodistump med ständigt ny text. Införandet av en tredje meloditon kan ske på olika sätt. Ett av de vanligaste är att till ett litet tersintervall foga en sekund uppåt, och man får då den kända melodin till "Skvallerbytta Bing Bång". Den sjungs för övrigt likartat beträffande både rytm och melodi inte bara i den "civiliserade" världen utan också exempelvis på Ceylon och bland Amerikas indianer. Fyrtonsmelodier förekommer av flera slag, ofta i form av intervallkedjor som innehåller terser eller kvarter. Pentatoniska melodier förekommer också.

Sång hos naturfolken

Naturfolkens sång hör intimt samman med kroppsliga rörelser som taktfast gång, dans eller vaggning. Textens rytm styr sångens och följer ingen metrisk taktindelning. Det är vanligt att sångare och åhörare klappar händerna, stam-
par i marken eller utför rytmer på kroppen. Man kan se detta som urformer till trummandet och är ett väsentligt inslag i musicerandet hos utomeuropeiska folk.

Om medicinmannen eller den primitive shamanen skall lyckas beveka gudarna, skrämma andarna eller bota de sjuka måste han ta till andra medel än talrösten. Då tillgriper han långa ordlösa slingor som liknar tjut av raseri eller glädje. Sången kan låta djurisk, helt annorlunda än talrösten och pendla mellan krampaktig styrka och pianissimo. Kroppen följer sången till utmatt-
ning. Alla "sångsätt" är tillåtna; tjut, vrål, nasalt, väsande.

Det är vanligt att gudar eller andra väsen har sina egna ljudsymboler, sin egen signaturmelodi. Man kan genom denna signaturmelodi kalla på eller tillbe Guden. Den primitiva musiken är kollektiv, precis som livsföringen. Ceremo-
nier som födsel, giftermål, begravning är alla stammens angelägenheter, inte den enskilde individens. Begravningssånger och t.o.m. kärlekssånger sjungs gemensamt.

Naturfolkens instrument

Sången är viktigare än instrumentalmusiken hos naturfolken. Den rytmiseras vanligen fritt och är oberoende av instrumentets rytm. De första trummorna tillkom troligtvis genom att man spände ett skinn över ett rör eller kärl. Det var vanligt att man trummade med händerna. Trummorna spelade också en roll som nyhetsförmedlare. Rytmistrument gjordes av snäckor eller tänder som träddes upp på snören. Vid rörelse klingade och rasslade instrumenten.

Stränginstrument förekommer i mycket liten utsträckning. Blåsinstrumenten kan ha många olika former. De enklaste flöjterna tillverkas av djurhorn och kan ha 3-4 fingerhål. Det är också även här omöjligt att dra gräns mellan signal- och musikinstrument. Panflöjten används t.ex. oftast i musikaliska sammanhang.

Forntida ljudskapande och nutida rekonstruktioner

Företeelsen spontansång är en viktig del i t.ex. barnets musikaliska utveckling. Man kan göra direkta jämförelser med uppkomsten av melodier hos naturfolken. När orden inte räcker till tar man till den spontana sången. Ur den spontana sången kan sedan mer eller mindre avancerade melodier växa fram. Professor Jan Ling, Göteborgs Universitet, redogör i boken "Klingande Sverige" för begreppet:

"Människors inneboende önskan att frambringa ljud och forma dem för olika ändamål - som rit, som konst, som lek, som terapi - finns och har funnits överallt ... Det är samhällets idéer, vanor och normer som bestämmer vilka former av spontanitet som anses acceptabla".

Han menar att spontansång och instrumentalmusik har förekommit långt innan musikbegreppet myntades i Sverige. Musikarkeolog Cajsa S. Lund har visat ett brinnande intresse åt detta fenomen samtidigt som hon försökt visa hur samma företeelser finns i dagens barnkultur:

"Man vet, från redan gjorda fynd, att människor i de förkristna nordiska kulturerna supplerade naturens ljud med egen ljudframställning. Musikantro-
pologin visar, att alla kulturer i olika tider skapat 'artificiella' ljudvärldar. Vilka tjänat många skiftande och ofta kombinerade syften, samt att det ur sådana ljudvärldar går att urskilja akustiska fält, som är besläktade med vad moderna västerländska människor vanligen betecknar som musik. En fråga för den framtida forskningen är, huruvida det inom fornnordens ljudvärldar går att påvisa sådana 'musikfält."

(Lund, "Metoder och problem")

Hon menar, efter paleontologiska studier, att människan ändrat sig mycket lite under de senaste 40.000 åren. Om detta stämmer, kan vi ha en viss möjlighet att få leva oss in i hur olika människor en gång har upplevt skilda miljöers musik. Arkeologer har utfört försök - rekonstruerat olika typer av "ljudfynd" och har fått dem att klinga på nytt. Ett tillvägagångssätt kan vara att:

1. Jämföra de arkeologiska föremålen med föremål som ännu klingar i nu existerande musikkulturer.
2. Studera barnens spontana musikaliska skapande.
3. Göra rekonstruktioner av föremål som kan ha varit ljudande.

En del forskare är dock mycket kritiska till rekonstruktioner, i synnerhet ljudande sådana.