Undervisning och musikaliska begrepp

Lund och Roskilde fungerade under lång tid som katolska centrum i Norden. Biskopskyrkor, domskolor och klosterskolor upprättades dessutom över hela Norden.

Katedral- och klosterskolor

Utbildningen i katedral- och klosterskolorna var inriktad på prästyrket. De svenska skolorna ingick i en allmäneuropeisk lärdomstradition som innebar att man lärde sig de "fria konsterna" eller vetenskaperna, "artes liberales". Undervisningen skedde på tidens lärdomsspråk, latin. De mest välsjungande gossarna utbildades i särskilda sångskolor. Det fanns alltså gedigna musikkunskaper bland prästerna (t.o.m. även när det gällde världslig musik).

"Musica" som ingick i studierna var teori, inte praktik, och den var nära förbunden med matematik och talförhållanden. För sitt framtida yrke måste pojkarna lära sig mässans och tidegärdens sånger utantill. Det var en gehörsundervisning, utan böcker. Ett monochord (instrument med en sträng) kunde användas som hjälpmedel för att åskådliggöra intervallens talförhållanden enligt uträkningar gjorda av Pythagoras och som lärdes ut medeltiden igenom. Undervisningen baserades på hexachordet som i sin tur fanns i den antika musikteorin. Man hade åtta tonarter, de s.k. kyrkotonarterna. Djäknarna, skoleleverna ("scholares") tjänstgjorde som korgossar vid större helger i kyrkorna i och kring stiftsstaden och de sjöng vid s.k. sockengång då de också hade fri rätt att tigga för sitt uppehälle.

Guidos hand

I skolorna lärde man ut musik med hjälp av solmisationläran och "Guidos hand". Magistrar på kontinenten använde handen och säkert förekom det också i svenska katedral- och klosterskolor. Guidos hand, uppkallat efter italienaren Guido av Arezzo, är en vad man kan kalla en tonguide (kom-
mer möjligen ordet guide från Guido?), där olika punkter på handen betecknar de olika s.k. solmisationsstavelserna (ut, re, mi, fa, sol, la, ti och do). Dessa stavelser symboliserar olika tonhöjder. Genom att peka på handens olika delar kunde en sångare eller instrumentalist lätt följa och spela/sjunga de toner som visades.

Kompositör, kontrafrakt och paroditeknik

Under medeltiden var det vanligt att samma melodi förekom i flera olika samanhang. Kyrkans melodier återanvändes t.ex. i stor omfattning. Medeltidens människor använde melodier som betraktades som allmän egendom snarare än som "verk" i vår tids bemärkelse. Ordet "componere" (latin: sätta samman) i medeltida texter avser sällan ett "komponerande" i vår tids bemärkelse, när det rör sig om enstämmig musik. Snarare menas att någon "satt samman" mer eller mindre nya texter med musik, alltså valt en melodi till en text. Därför känner vi inte till så många kompositörer, i ordets rätta bemärkelse, från medeltiden.

Tekniken att använda en hel existerande melodi till en ny text benämns också "kontrafrakt" eller "paroditeknik". Kontrafrakt står oftast för lån av kyrklig melodi till profan text (eller vice versa); paroditeknik har mest använts för att beteckna lån av en flerstämmig sats.

Notskrifter

Från medeltiden och framåt har noter blivit vanligare, i synnerhet när flerstämmigheten började tas i bruk. Koralnotation är de sammanfattande beteckningen för de notskrifter som på 1000-talet började utvecklas ur den s.k. "neumskriften". Ordet anger vilken musik skriften är avsedd för: d.v.s. koralen, sången i kyrkans kor. Inga exakta intervall kunde anges med denna notation. Den notationstyp som i Sverige använts för kyrkosångerna är den som vi brukar kalla "kvadratnotskrift". När notlinjesystemet infördes innebar det en revolution: Det blev lättare att lära sig en sång på kort tid. På ett behändigt sätt kunde nu exakta intervall återges. Under 1200- och 1300-talen utvecklade man sedan "mensuralnotationen" som mer exakt kunde ange noternas relativa tidsvärde.

Musik på pergament och papper

Missionerande munkar importerade under tidig medeltid liturgiska böcker från övriga Europa. Skrivmaterialet bestod i början av pergament men under 1300-talet började papper användas för bokproduktion ute i Europe, i Sverige först under senmedeltiden. Trots att papperet var av god kvalitet hade det inte förmågan att stå emot tidens tand, vilket har medfört att en stor del av notmaterialet från svensk medeltid förstörts i sin helhet. Detta gäller framför allt handskrifter. Till undantagen hör Skaramissalet (troligen från 1000-talets slut) och Vallentunaboken (1190), bådea i pergamnet. Från 1300-talet och framåt finns fler helt bevarade musikhandskrifter, däribland böckerna från Vadstena skrivarstuga och klosterbibliotek.

Boktryckarkonsten började tillämpas i Europa under 1400-talets senare del. Efter år 1500 kunde man också trycka noter. Ändå lärdes den mesta musiken fortfarande in på gehör. Ramsor, ordspråk och besvärjelser från förkristen tid levde förmodligen medeltiden igenom och troligtvis ännu längre.

Som hållbart skinnmaterial var pergament bra som försättsblad till pärmar och till inbindning av nya handskrifter. För sådana ändamål togs gärna enstaka blad ur äldre band som blivit inaktuella. Samma metod användes av kungliga fogdar under Wasatiden. Tiotusentals pergamentblad, däribland handskriftsfragment med noter från början av 1100-talet och ända fram till reformationstiden i början av 1500-talet, bevaras nu i arkiv som omslag kring Wasatidens räkenskaper, skatteintäkter m.m. Material som var överflödigt för ändamålet skars bort och därmed gick delar av text och noter till spillo. De flesta fragmenten utgör idag en betydande del av det totala källmaterialet till medeltidens kyrkomusik i Sverige.